På DN Debatt varnar psykiaterna Susanne Bejerot och Mats Humble för en autism-epidemi orsakad av brist på vitamin D. “Förekomsten av autism och andra autismliknande tillstånd har dramatiskt ökat på senare år, inte bara i Sverige utan även i andra västländer”, heter det.

Även om man medger att det finns en stark genetisk faktor så är det ändå en miljöfaktor man lyfter fram, nämligen bristen på vitamin D. Anledningen är att sverige-somalier tycks drabbas i högre grad än somalier som lever i Afrika. Deras mörka hy och ofta heltäckande klädsel gör att de inte får tillräckligt med sol för att bilda D-vitamin, och denna vitaminbrist leder i sin tur till autism hos barnen.

Men hur vet man det? Det enkla svaret är att man inte vet något utan bara spekulerar. Vilket man också medger:

Tyvärr kommer det att ta tid att undersöka sambandet ohälsa och D-vitaminnivåer i Sverige och vetenskapligt bevisa att D-vitamintillskott behövs för befolkningen.

I dag kan vi inte utesluta att D-vitaminbrist är en starkt bidragande orsak till den så kallade autismepidemin. Sambandet går att undersöka vetenskapligt men det kommer att ta flera år.

Vi har alltså inga belägg för att D-vitaminbrist skulle orsaka autism. Vi vet inte ens om denna “D-vitaminbrist utifrån internationella referensvärden” alls är ohälsosam. Ändå tycker sig författarna ana hur det ligger till:

Orsaken (eller orsakerna) till den ökande autismen bör sökas bland avgörande miljöfaktorer som skiljer Sverige från Afrika och som drabbar somalier i större utsträckning än andra invandrargrupper. En sådan faktor kan vara solljus och effekten av solljus.

Visst. Det kan även vara genetiska skillnader mellan svenskar och somalier. Eller andra miljöfaktorer. Det kan till och med vara så att det inte finns någon skillnad mellan förekomsten av autism mellan somalier i Sverige och Afrika. Kanske ställer läkarna i respektive land olika diagnoser? Orsakerna kan vara många.

Ändå vill Bejerot & Humble dra igång en “massiv informationskampanj riktad till hela befolkningen som löper risk för D-vitaminbrist, särskilt till dem som tillhör högriskgrupperna”.

Jag tycker att det låter som en sällsynt dålig idé. Har man inga vetenskapliga belägg så vet man inte hur det förhåller sig. Då kan man inte kan man inte informera någon; man kan bara sprida sina gissningar och teorier.

Men att invänta de vetenskapliga forskningsresultaten vill man inte. Det är “varken ekonomiskt eller etiskt försvarbart”. Vi ska alltså bränna ett antal miljoner på att sprida Bejerot & Humbles teori och sedan hålla tummarna för att den stämmer. Och det skulle alltså vara det ekonomiskt och etiskt försvarbara alternativet?

I en osignerad ledare oroar sig DN:s ledarsektion över sverigedemokraternas framgångar och över det faktum att partiet nu “normaliseras” av medierna. Man varnar läsarna för att tro att denna normalisering innebär att partiet blivit rumsrent. Som exempel väljer man några slagord från ett av partiets demonstrationståg.

“Allah ska inte med”, en antimuslimsk parafras på socialdemokraternas “Alla ska med”.

En starkt Europafientlig paroll, “EU ut ur Sverige”.

Och så, en sverigedemokratisk klassiker: “Stoppa massinvandringen”.

Är det här budskap som ger oss anledning att ta sverigedemokraterna på allvar? Är det här idéer som rättfärdigar mediernas normaliseringsprocess?

Det säger en del om DN att man inte kan förstå den skepsis som många känner inför muslimska invandrare. Idag har vi tack vare dessa en ansenlig mängd antisemiter i Sverige. Och den överrepresentation i brottsstatistiken som invandrare står för – även efter man korrigerat för social bakgrund – är högst bland invandrare från muslimska länder. Detta är inte fördomar som det antyds i artikeln utan en verklighet som många svenskar lever med.

Att man vill stoppa massinvandringen känns knappt särskilt kontroversiellt. Det finns säkert även många med invandrarbakgrund som undrar varför vi tar emot fler irakier än USA.

Och EU-kritik – det är tydligen extremt det med. Vad blir nästa steg? Att slänga ut Nina Björk och hennes tjat om “skitdrömmar”? Hon kan ju störa Söndagsbilagans småborgerliga hemtrevnadskänsla. Och observera att kritiken kallas “Europafientlig”. Den som ogillar EU ogillar Europa. Visst är sverigedemokraterna populister, men DN kan de med.

Den absolut värsta skit man kunnat gräva fram om sverigedemokraterna är ett uttalande av en viss Samuel Älgemalm, som sägs vara “partiets toppnamn i Växjö”. Denne höjdare (?) oroar sig för rasblandning på sin hemsida. Letar man kan man naturligtvis hitta människor från andra “normala” partier som mumlar på samma sätt. För ett par år sedan utbrast till exempel moderaternas Agneta Östman-Wenger: “Jag älskar att se små lintottar. Är det fel i ett land som ursprungligen kryllade av dessa?”

Och hur bör man i så fall se på vissa minoriteters endogami? Är deras oro mer rumsren? Ja, i alla fall om man får tro DN.

“Nej, det är inte invandrarna som inte passar in i Sverige. Det är sverigedemokraternas åsikter som bör kastas ut”, avslutar man artikeln. Problemet är naturligtvis att dessa åsikter är vanliga bland en stor del av befolkningen. Människor som drabbas mångkulturalismens baksidor, den kriminalitet som DN menar inte existerar, till exempel. Att man nu platt ropar “fy” åt dessa människor säger en del om hur det är ställt.

Själv är jag ingen sverigedemokrat. Jag delar inte deras folkhemsnostalgi. Jag vurmar inte ens för det specifikt svenska. Jag tror att mångkulturalism är bra för de flesta samhällen. Men då måste man fundera över vilken sorts kulturer man blandar, i vilken omfattning och på vilka villkor. Den villkorslösa och måttlösa blandning som DN och resten av maktetablissemanget tror på är mer destruktiv än konstruktiv. Det är inte en sverigedemokratisk åsikt utan en verklighet som var och en som inte bär skygglappar kan se.

I dagens DN skriver ett antal läkare om något som varit känt sedan länge men som det i livsstilsliberala kretsar är tabu att tala om, nämligen att kondomer inte ger ett särskilt bra skydd mot könssjukdomar.

Detta banala faktum vägrar många fortfarande att acceptera eftersom de anser att det ger medvind åt viktorianer. Tydligast i sitt förnekande är Hanna Löfqvist som skriver:

Klart att kondomanvändning mer eller mindre suddar ut risken för att få någon tarvlig sjuka. Det är löjligt att säga något annat.

Men det verkar inte finnas några som helst belägg för en sådan optimism. Snarare brukar många forskare vara optimister i sin retorik men samtidigt redovisa resultat som visar på kondomens otillförlitlighet. Och man talar sällan om tidsperspektivet när man säger att kondomen ger till exempel ett 85-procentigt skydd. Om det skyddet avser en period på ett år (vilket det gör vad gäller graviditeter) så är skyddet på två, tre och fyra års sikt 72, 61 och 52 procent.

I det långa loppet handlar det därför snarare om vem man har sex med, snarare än hur många man har sex med eller om man använder kondom eller inte. Som Niklas Hellgren påpekar så är det ett litet antal personer det handlar om:

Epidemiologisk kunskap ger vid handen att det alltid är ett relativt fåtal, ‘centralt placerade’ individer som sprider smitta (eller modetrender, eller politiska budskap) och drar igång epidemier. /…/ Vill man begränsa smittspridningen så är det för all del en bra idé om dessa personer kan fås att tygla sig. Men att rekommendera en senare sexdebut eller monogami som DN:s debattörer gör är att försöka vrida klockan tillbaka. De här epidemiskaparna skiter i sånt.

Man behöver alltså inte ta till sig artikelförfattarnas präktiga tal om att avhållsamhet och trohet är en tillgång. Otrohet är ett ruttet beteende men det är inte huvudproblemet vad gäller könssjukdomar. Här blandar Jönköpingsligan ihop moral och sjukdom på ett grumligt sätt. Man antyder att dåliga saker händer dåliga människor, utan att ha modet att säga det rakt ut.

Om Hellgren har rätt verkar det smartare att bekämpa prostitutionen än att predika för ungdomar.

Miljövänner är inte alltid vänliga mot miljön. Den slutsatsen drar forskare i en färsk studie som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Conservation Biology. Forskarna har bland annat jämfört hur människor bor med hur engagerade de är i miljöfrågor.

Vad man fann var att när folk flyttade in i det studerade området (som bestod av delar Wyoming och Idaho) så bosatte sig lågutbildade människor med svalt intresse för miljön i redan etablerade bostadsområden, medan högutbildade miljövänner hellre bodde ute på landet.

Även om det kan vara mysigt att bo på landet i sin egen lilla ekologiska utopi med hemodlade grönsaker så tär det väsentligen mer på miljön än att bo i en tätort – man måste exempelvis köra bil långa sträckor för att ta sig till jobbet eller för att handla. Dessutom innebär det ofta att man exploaterar tidigare oförstörda naturområden.

Så ytliga kan alltså även högutbildade “miljömedvetna” personer vara att man är mer måna om sin livsstil och image än det man säger sig värna om. Undrar just hur mycket bil Maria Wetterstrand och hennes partikamrater kör varje dag.

I dagens DN ger sig Göran Rosenberg in i vad som ser ut som ett slags reträttposition i den uråldriga frågan om arv och miljö. Som gammal vänsterräv kan han knappast uppskatta den vetenskapliga forskning som visar på arvets oerhörda betydelse: Hur mycket du tjänar, hur social du är eller om du kommer att hamna i fängelse beror till stor del på ditt DNA – det visar bland annat omfattande tvilling- och adoptionsstudier.

Att det finns biologiska gränser för vad vi kan göra förnekar inte Rosenberg, men han tycks mena att detta faktum (eller tron på detta faktum?) kan leda till en männsiskosyn som hotar den västerländska civilisationens grundvalar. Varför det skulle vara så förklarar han inte utan citerar bara filosofen Emmanuel Levinas som tydligen ansåg detta. Personligen föredrar jag i så fall Dirty Harrys “A man’s got to know his limitations”.

Ändå inser Rosenberg att kunskap om vår biologi innebär nya möjligheter:

Samtidigt som föreställningen om människans andliga frihet därmed försvagas, växer föreställningen om biologin som en väg till mänsklig förändring och utveckling.

Men vad är denna väg om inte ett sätt för oss att kringgå det hinder som det biologiska arvet utgör? Av någon anledning kan han inte ta till sig detta utan gör den märkliga tolkningen:

Nyss var människan fri att med hjälp av tanken och viljan utmana biologins villkor. Nu är hon fri att med hjälp av biologin utmana tankens och viljans villkor.
Det är onekligen en radikal förändring i synen på vad det innebär att vara människa.

Nej, vi har aldrig varit fria att utmana biologins villkor, men nu verkar det som att vi kan förändra en del av dessa villkor. Att “med hjälp av biologin utmana tankens och viljans villkor” låter i mina öron helt obegripligt.

Och det är ur denna ovilja att förstå och acceptera som Rosenberg landar i sin reträttposition:

Vad jag ifrågasätter är biologins anspråk på att (bort)förklara människans frihet.

Varför har i så fall var fjärde fängelsekund ADHD? Varför har i så fall läkare och advokater högre intelligens än vaktmästare (ja, jag vet att det finns intelligenta vaktmästare). Att starkt ärftliga egenskaper leder till helt olika levnadsöden bekymrar inte Rosenberg. Hans argument bygger istället på att kritik av anti-depressiva mediciner och på att kulturella skillnader mellan olika samhällen ofta är stora utan att de biologiska skillnaderna mellan folken är det.

Att anti-depressiva mediciner inte fungerar på alla och att läkemedelsindustrin överdriver deras effekter är ett helt ologiskt argument. Arvets betydelse mäts med ärftlighetsstudier (duh?) och inte indirekt av olika mediciners effektivitet.

Att kulturella skillnader mellan samhällen inte skulle kunna ha en biologisk förklaring är bara ett fromt antagande. Se på USA till exempel. Ett land som tydligt skiljer sig ifrån Europeiska länder i vissa avseenden. Amerikaner väger mer, pratar mer, flyttar oftare, bryter mot lagen och tar mer droger än européer har mer ADHD. Allt detta har bevisligen kopplats till impulsivitet, ett mycket ärftligt personlighetsdrag som påverkas rätt lite av miljön. Skillnaden uppstod förmodligen genom att de som lämnade allt för det nya landet var lite mer impulsiva än de som stannade kvar. Det lär nog inte vara första gången i världshistorien som något liknande skett.

Att Rosenberg i det bevisläge som råder ändå envisas med sin förlegade ståndpunkt säger oss en hel del om hur ofri och bunden tanken kan vara.

Kommer inte på något vettigt att säga. Inte för att det utgör något hinder. För ett tag sedan kunde man läsa på DN:s förstasida att man lever längre om man rör på sig - vem hade kunnat ana det? Men istället för att hålla på så tar jag en paus.

Det är inte så mycket på TV just nu, men ikväll 00.00 visar fyran Final Destination 2, en lättsmält men bra film med bland andra Ali Larter (Jessica/Nikki i Heroes). Det är den andra och bästa filmen i en löst sammanhållen trilogi med liemannen i den obestridda huvudrollen. Man behöver inte ha sett ettan för att hänga med. En blandning av action, thriller och skräck. Filmen är rolig utan att bli fånig eller självbespeglande och bjuder på mycket spänning och ett högt tempo. Bitvis är den också rätt blodig (därav sändningstiden) men inte sadistisk.

Det debatteras rätt friskt på nätet om huruvida Juno är pro-life eller inte. Inte för att jag sett filmen men alla verkar eniga om att huvudpersonen Juno (spelad av Ellen Page) går till abortkliniken i syfte att göra abort men blir övertalad av en abortmotståndare.

Det är knappast det sorts manus en anhängare av fri abort skulle skriva. Något som DN:s Helena Lindblad lättvindigt viftar bort:

“Säg ja till livet”-människor jublar kanske när hon vänder abortkliniken ryggen efter att en ensam, stridslysten skolkompis viftat med ett plakat framför ingången och klagande ropat “Foster har naglar”. Men Juno är alldeles för kaxig, cool och självständig för att vara en förtroendeingivande förespråkare för smygkonservatism.

Inte för att jag sett filmen men enligt de flesta källor på nätet säger abortmotståndaren “Your baby wants to be borned” och “…he feels pain, his heart is beating, he has fingernails”.

Och Juno är inte alls för cool för att förespråka någon sorts “smygkonservatism”. Sanningen är att abortmotsåndet i USA har ökat stadigt i många år i USA. Och enligt en Galllup från 2003 så är tonåringar – särskilt flickor - mer negativt inställda till abort än resten av befolkningen.

Så Lindblad har rätt i att Juno inte handlar om smygkonservatism. Den handlar om helt öppen konservatism.  Hollywood är pro-dollar och man vill helt enkelt inte stöta sig med de tonårstjejer som är filmens målgrupp. Det ignorerar Lindblad förstås, för vem vill vara den där trista typen som förfasar sig över dagens ungdom?

Ja, kanske. Enligt en forskningsrapport har så har det dykt upp en ny variant av MRSA som huvudsakligen sprids bland homosexuella män i San Francisco, Los Angeles, New York och Boston. Den är extra motståndskraftig mot antibiotika och potentiellt dödlig. Och till skillnad från HIV så smittar MRSA vid hudkontakt – det räcker att krocka med någon på gatan.

Forskarna tror att denna MRSA, som inte verkar ha något namn än, kommer att spridas till resten av befolkningen inom kort. Vanliga symptom är bölder och andra hudinfektioner, men den kan också bli köttätande. Det går till viss del att skydda sig med tvål och vatten som späder ut bakteriekoncentrationen.

Men i det långa loppet tror jag att man måste ta i itu med pandemierna med politiska lösningar. Det finns för många människor som lever tätt sammanpackade i storstäder och som reser frekvent till andra storstäder. På så sätt optimeras antalet smittotillfällen. Fortsätter vi att leva så kommer vi förr eller senare att hamna i den situation som Afrika har med HIV och tuberkulos. Frågan är om vi vill vänta tills det har hänt eller göra något nu.

Filmen börjar som ett slags triangeldrama. Två systrar som bor på en herrgård i den engelska landsbygden är båda kära i samme man, en son till familjens hushållerska. Den ena, 13-åriga Briony, är dock alltför ung för att ha en chans. När hon märker att hennes syster Cecilia (Keira Knightly) har större framgång driver hennes svartsjuka henne till ett ödesdigert beslut. Med den lovande upptakten satt jag fullt uppmärksam och bara sög in de vackra bilderna och musiken. Allting tycktes perfekt balanserat.

Därefter tappar storyn fart och filmen blir allt vackrare, men estetiken blir också mer klichéartad. Ungefär vid halvtid upphör handlingen helt till förmån för en lång kaotisk scen från Dunkirk under andra världskriget. Mängder av soldater springer kors och tvärs, hästar skjuts, ett stort skeppsvrak ligger på stranden, en manskör sjunger som man säkert gjorde under brinnande krig, huvudpersonen poserar framför en jättelik filmduk som visar någon film av Greta Garbo (?).  Hela scenen känns som en mastodontfilmsmusikal med lite stänk av Fellini. Vid det här laget vet man att filmen inte kommer att återhämta sig och det gör den inte heller.

Några ljusglimtar är ändå skådesspelarna James McAvoy och Saoirse Ronan som både lyckas förmedla lite äkta känslor och vars kemi fungerar utmärkt. Men som helhet är filmen ett misslyckande. Som en slutgiltig förolämpning har den ett riktigt fuskslut – som jag dock inte tänker avslöja.