Det är något konstigt med japaner. I västerländska filmer vet man att barnet klarar sig. Japaner verkar inte ha detta tabu. Oavsett om det är instängt i en brinnande bil eller hänger från ett stup så gäller det att som tittare stålsätta sig. Ett oskyldigt barn kan gå en minst lika fasansfull död som den elake skurken.
Något jag kom att tänka på när jag läste om ett antal dödsfall i den japanska staden Kitakyushu. Där har tre män på lika många år svultit ihjäl sedan de nekats socialbidrag. Det är först med det senaste fallet som saken uppmärksammats i media eftersom mannen ifråga efterlämnade dagboksanteckningar om sin sista tid i livet.
”Den här människan [syftar på sig själv] har inte ätit på tio dar men lever fortfarande”, skriver den 52-årige alkoholiserade före detta taxichauffören. Mannen som levde i ett hus vars tak kollapsat och där gas eller elektricitet stängts av. Han gick ned i vikt från 68 kilo till 54 kilo innan han till slut dog. ”Jag har inte ätit ris på 25 dar”, står det i slutet av dagboken.
Enligt NYT:s Norimitsu Onishi beror situationen på att bidragskostnaderna tilltagit i takt med de de växande klasskillnaderna. I sin iver att hålla ner utgifterna har lokala politiker gått så långt att man alltså låter folk svälta ihjäl. En före detta socialarbetare, Takaharu Fujiyabu, hävdar att man tilldelas kvoter på hur många människor man ska få bort ur bidragssystemet och att man blir befordrad efter hur bra man fyller sin kvot.
Den ansvarige politikern i Kitakyushu, Toshihiko Misaki, hävdar å sin sida att befordringssystemet är nedlagt för länge sedan och att kvoterna ska avskaffas nästa år. I stort försvarar han dock den rådande ordningen. Han poängterar att andra städers politiker besökt Kitakyushu för att lära sig. ”Vi var bäst i klassen”, säger han.
Men det var då. Nu har den mediala uppmärksamheten svärtat ned stadens rykte. Men enligt Onishi är Kitakyushu inte unikt. Det har bara blivit extra tydligt på vissa håll nu när inkomstskillnaderna ökar. Enligt professor Hiroshi Sugimura, ligger problemet i att politikerna ser sig som ansvariga enbart inför skattebetalarna. Den som inte betalar skatt uppfattas inte som en fullvärdig medborgare.
Men politikerna har, om inte allas, så mångas stöd. En granne som känt dagboksförfattaren hela sitt liv säger i och för sig att han känner ånger, men en annan säger att mannen skördade vad han sådde. I Japan har man alltid behandlat bidragstagare hårt. Soppköken är få och drivs till stor del av koreanska missionärer.
Oavsett vilka traditioner som kan spela in i detta fenomen så verkar det uppenbart att högerpolitiken med de ökande klyftor den inneburit är den direkta orsaken till att många japaner nu blir fattiga, hemlösa och i värsta fall begår självmord eller svälter ihjäl. Att bara se det som en kulturell skillnad är att blunda för det verkliga problemet. I USA har man nämligen en liknande, om än inte lika extrem, situation. Enligt amerikanska jordbruksdepartementet led år 2005 så många som 38 miljoner amerikaner av hunger eller ”food insecurity” vilket innebär att man inte vet var nästa måltid ska komma ifrån, tvingas stjäla mat och liknande. Det är ungefär var åttonde amerikan. Detta medan de resterande sju åttondelarna uppenbarligen äter sig till döds.
Nu ser vi samma tendenser här i Sverige – hur klyftorna växer, hur sjuka och arbetslösa behandlas som andra klassens medborgare. Det kan aldrig hända här? Fel. Driver vi samma högerpolitik så lär vi förr eller senare få samma problem.
Filed under: Kultur, Livsstil, Politik, Samhälle | 21 Comments
I Sverige kan man visserligen nekas socialbidrag men man kan aldrig nekas pengar (läs kuponger) till mat. Inte med laglig rätt. Om en socialbidragstagare nekas socialbidrag (ek. bistånd som det numera heter) och han/hon klagar till länsrätten och hävdar att han/hon håller på att svälta ihjäl är socialen skyldig att pröva om nödsituation föreligger. Vi har ett visst skydd mot svält.
Men också i Sverige stängs ju elen av om (den t.ex. missbrukande) hyresgästen inte betalar, även om hyresvärden har barn. Det är svårt att tro.
Och att ”tilldelas kvoter på hur många människor man ska få bort ur bidragssystemet och att man blir befordrad efter hur bra man fyller sin kvot” har vi i princip haft på Försäkringskassan. Ju färre hungrande, bidragstagande människor, desto bättre. Inte då för att de förhoppningsvis kan försörja sig själva utan för att det är skönt att slippa dem. Som Fredrik Reinfeldt uttryckte sig på ett ungefär: ”Till skillnad från Mona Sahlin talar jag till de som jobbar, inte de som inte jobbar.” Den fan! Inte konstigt att han förlägger sitt årliga sommartal till Vaxholm.
Det är lång väg att gå i soppkön…
För tusan det hade jag inte en aning om! Bra postat, det här är sådant som aldrig kommer fram i borgarmedia! Jag länkar från min blogg om det är okej?
Nicklas: Det är helt okej.
Reinfeldt är inne på den japanska tanken att man inte är en fullvärdig medborgare om man inte betalar skatt. Fast han ångrar nog att han sa det högt.
Hur går det ihop med det traditionella konservativa motståndet mot statliga skatter? Visst ja, det nya arbetarpartiet. De har bytt roller: Vi under skatter digna ner! Inte längre.
Fast det är nästan synd att Alliansen floppat så totalt eftersom det kommer att göra sossarna mer maktfullkomliga än någonsin.
Är fattigdom och svält i i-länder ett politiskt problem? Är det ingen som frågar sig varför människor inte hjälper varandra? Om inte vi vanliga medborgare kan avvara en skål ris, varför ska vi då förvänta oss att politikerna ska göra det? De är ju också vanliga människor.
Nej, det tragiska i hela den japanska historien är varför inte grannar, vänner eller bekanta hjälpte den hungrige mannen. De borde skämmas.
Solidaritet kommer från hjärtat och inte från skatteverket.
Jag undrade också varför grannarna inte ryckte in, kanske en fråga om traditioner. Men det är klart att det är en politisk fråga; det handlar om hur resurser fördelas.
Rent generellt urholkas solidariteten när allting handlar om konkurrens. Ofta blir hjälpen då bara ett sätt att markera social status, och den sortens välgörenhet kommer knappast från hjärtat.
Ett system där alla hjälps åt efter förmåga och ingen framhäver sig själv eftersom man bara är ute efter att hjälpa, det kommer från hjärtat – inte från skatteverket.
En övertro på politik och politiker har historiskt sett visat sig vara fatal. Är det bara politiker som kan ”fördela resurser” och skapa välstånd? Som jag ser det har politiker mest skapat oreda här i världen, framförallt vänsterpolitiker, får jag väl nämna när vi ändå polemiserar.
”Ofta blir hjälpen då ett sätt att markera social status”. Du ser ner på civilsamhället, när medborgare hjälper andra medborgare. Riktigt vidrig inställning.
”Du ser ner på civilsamhället, när medborgare hjälper andra medborgare. Riktigt vidrig inställning.”
Grov generalisering. Jag ser inte ner på grannar som hjälper varandra – det är inte att markera social status. Det är rika människors ”välgörenhet” som jag ser ner på. När dessa klagar över höga skatter och istället vill ta egna initiativ så innebär det i praktiken att man vill betala mindre och få mer applåder. Jag skulle inte kalla det vidrigt men det är inte direkt från hjärtat heller.
De som är taskiga mot sina grannar då, så att ingen vill hjälpa dem? De som kanske inte har släkt eller vänner? Ska de svälta? Eller ska vi solidariskt med skattesedeln hjälpa de som behöver?
Paradigm,
Fortfarande vidrig inställning.
Att ge – oavsett hur mycket man tjänar är utan tvekan hedervärt – och bör ge social status. En givare är en bättre människa än en snåljåp, oavsett rikedomar. Fast man bör ge smarta gåvor; ge inte den fattige en fisk, ge honom ett nät, stod det visst i Bibeln – ganska klarsynt, även om jag inte är religiös.
Vad du säger indirekt är att det är fel att ge, om gåvan inte passerar statens tarmssystem. Men eftersom ”staten” också består av människor, politiker, byråkrater, tjänstemän – så förädlas inte gåvan på något sätt, gåvan hanteras lika småaktigt eller frikostigt som i övriga samhället. Hur kommer det sig att jag ser tiggare och tilltuffsade människor varje dag i Stockholms innerstad, år efter år, trots att det finns a-kassor, socialbidrag, sjukpenning etc etc? Undrar just om någon av de där personerna svälter ihjäl just nu? Vem vet? Staten kanske hann fram med en skål ris? Eller så var det den rika grannen – som vann 100 statuspoäng. Den hungrige bryr sig knappast, varifrån hjälpen kommer.
Engelbrektsson,
Inget fel på statlig hjälp, om den hittar rätt, men politiker (oavsett färg) är lika pålitliga som obefintliga grannar, vänner eller släktingar. Staten är inte Gud, den består av x antal byråkrater, politiker och hangarounds – de är lika frikostiga/snåla som du eller jag.
”Att ge – oavsett hur mycket man tjänar är utan tvekan hedervärt – och bör ge social status.”
Problemet är att när en miljonär ger något som för honom är en struntsumma, så överskuggar han den som har mindre men ger mer. Så hur mycket man har betyder allt i det sammanhanget.
”…gåvan hanteras lika småaktigt eller frikostigt som i övriga samhället”
I USA förlitar man sig i hög grad på välgörenhet. Den frikostigheten räcker inte långt. Var åttonde person, som sagt…
”Den hungrige bryr sig knappast, varifrån hjälpen kommer.”
De hungriga, hemlösa och andra som behöver hjälp har nog en mängd olika synpunkter. Osannolikt att de skulle tycka likadant allihop.
Alla ger efter förmåga, om den fattige ger en tia är det lika hedervärt som miljonären som skänker en miljon. Det är ju självklarheter.
Min poäng, som ingen verkar fatta, är att vi inte kan lita på staten. Skriv ett blogginlägg om varför staten är så fantastisk istället – jag är nyfiken. Gör det gärna i ett 1900-talsperspektiv, där du tar med andra länder än Sverige. Och förklara varför miljoner och åter miljoner mördades av staten Ryssland, Tyskland, Turkiet, USA, Kambodja, Rwuanda, Jugoslavien etc etc.
Jag är för civilsamhället, om vi vanliga medborgare lär oss att ta hand om varandra och värna varandra så är jag övertygad om att vi kommer att få ett bättre samhälle än någonsin. Problemet är sådana som du, du tror att allt gott kommer från ovan, när det kommer från gräsrötterna. Lite utopiskt? Kanske… Bättre än liten stat än en gigantisk överbyggnad som behandlar oss som ettor och nollor.
Rent historiskt har de flesta nationer haft en stark stat så att nämna en massa exempel och säga ”se där hur det går” är lite fånigt. Man kan vända på resonemanget och säga att det faktum att det aldrig existerat något land med en nattväktarstat är ett tecken på att staten faktiskt behövs. Det kanske är utopiskt att tro på något som floppat så ofta, men vad är det då att tro på något som aldrig lämnat ritbordet?
Svart eller vitt verkar vara din melodi, men det finns nyanser mellan nattväktarstaten och t.ex Sovjetunionen. En stor och omfattande stat blir lätt ett farligt vapen i händerna på tvivelaktiga politiker. Vem vet vilka som kommer till makten vid nästa val, eller valet därefter? Hitler hjälpte väl också fattiga, byggde motorvägar, ordnade jobb och stabilitet? Liksom Stalin eller Mussolini. Eller varför inte exemplet Sverige, det ljuva folkhemmet, där tvångssterilisering fanns kvar ända fram till 1976 (!). Över 60,000 personer blev steriliserade mot sin vilja.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tv%C3%A5ngssterilisering
Eller IB:s åsiktsregistrering?
http://sv.wikipedia.org/wiki/IB
Ljuset kommer inte från vänster, våra politiker är lika goda kålsupare allihop, oavsett färg på kalsongerna. Bättre med en mindre stat, mindre politikermakt, vi kan nog ta hand om de fattiga ändå, tro inte för en sekund att jag vill lämna dem på gatan att dö.
Att använda en ihjälsvulten japan och klantiga socialsekreterare som argument mot s.k ”högerpolitik” är ganska billigt. Man kan nog gräva fram ihjälsvultna människor i socialistiska länder också.
Somalia har ju varit utan centralstat ett tag. Folk har Frihet att välja om de t ex vill ansluta sig till krigsherrar, islamister, eller andra. Verkar funka bra.
Stalin & Co en gång till? Jag får väl hänvisa till min tidigare kommentar. Jag tycker att Sverige varit ett bra land tills det började högervridas. Det går alltid att hitta något fel, men jämförelsevis så.
Politiker är ofta ruttna oavsett färg, det stämmer. Men lösningen är inte att avskaffa dem. Då hamnar makten i företagen istället (eller bland krigsherrar och kriminella) och där är man minst lika maktfullkomliga. VD:ar kan inte heller röstas bort.
Jag talar inte om en japan annat än som ett exempel. Det finns fler även om självmord verkar vara vanligare.
”Man kan nog gräva fram ihjälsvultna människor i socialistiska länder också.”
Sant. Men jag tar inte på mig ansvaret för all sorts socialism i och med att jag kritiserar den japanska politiken.
Stor stark stat medför oroligheter och krig enl mina exempel ovan. Liten stat medför oroligheter och krig, menar ni… Eller var det FRÅNVARON av stat? I så fall begriper jag inte, eftersom jag inte förespråkar anarki, utan blott en mindre statsapparat. Den får dessutom gärna vara effektiv och okorrupt.
Det är tur att du inte tar ansvar för alla typer utav socialism, eftersom det finns ganska få exempel på lyckade socialistiska statsbildningar.
Vi kommer nog inte längre än så. Jag tror att vi kommer att behöva omvärdera den stora starka statsapparaten när USA, Ryssland, EU och Kina ballar ut om några decennier (år?). Och jag tror inte att det handlar om vilken ideologi deras politiker anser sig tillhöra. De flesta ideologier och religioner kan användas i repressiva syften.
”Men också i Sverige stängs ju elen av om (den t.ex. missbrukande) hyresgästen inte betalar, även om hyresvärden har barn. Det är svårt att tro.”
Och så har det alltid varit. Inte ens tolv år med Göran gjorde någon skillnad där. Här omhändertas även barn till missbrukande föräldrar, förutsatt att någon ingriper. Tyvärr så har tjänstemäns (lärares, läkares, socialarbetares) förtroende och status utarmats kraftigt under drygt 10 år, egentligen sedan 60-talet, och nu riskerar tjänstemännen att förlora jobbet om de har fel. Därför vågar de inte anmäla om de inte vet att de har rätt.
Samtidigt kan man ju läsa en hel del om hur det var ända in på 70-talet i det svenska socialistiska folkhemmet, där barn till utslagna föräldrar tvångssteriliserades. Att de fyra liberala partierna nu har tagit ett stort steg till vänster är bara att beklaga, samtidigt som vänsterpartierna har dragit sig åt höger. Skillnaden är snart obefintlig.
Lite svårt att utröna vad du menar. Att omhänderta misskötta barn är ju en helt annan sak än att stänga av elen för missbrukare. Och jämför man svensk socialpolitik som helhet med andra länders tror jag att de flesta skulle beskriva den som human – särskilt i jämförelse med Japans.