Inför primärvalet i Iowa har baptistpastorn Mike Huckabee oväntat svingat sig upp i en knapp ledning. Detta utan någon kampanjbudget eller uppbackning från vare sig partikamrater eller de evangelikanska ledare vars medlemmar kommer att rösta på honom. Man kan tycka vad man vill om honom men faktum kvarstår – Huckabee är ett politiskt geni.
Jag tror att det väljarna gillar med honom är att han framstår som äkta. Han säger sånt som hans konkurrenter kanske håller med om men avråtts att tala högt om av sina pr-strateger. På 1990-talet menade han till exempel att hivsmittade borde interneras. Om den mänskliga naturen har han sagt: ”Vi är inte i grunden goda, utan självcentrerade…Bara två saker kan ändra detta beteende: antingen en övernaturlig upplevelse av Gud genom Kristus, eller rädslan för konsekvenserna av att inte göra det rätta.” En del menar att Huckabee är en blek Bill Clinton-kopia, men Clinton skulle aldrig säga något liknande. Han, som alla andra professionella politiker, strör må bra-fraser kring sig och aktar sig för att reta upp eller oroa någon.
Men viktigare för Huckabees framgångar är nog hans politiska åsikter. Å ena sidan står han den kristna högern nära. Han är emot aborter och för dödsstraffet. Han anser att homosexualitet är onormalt och syndfullt. Han är inte, som en del hävdar, en kreationist men han är för kreationism på skolschemat tillsammans med evolutionsläran. Allt detta kan låta extremt men är åsikter som delas av många och inte på något sätt diskvalificerar honom från presidentposten.
Samtidigt förordar han en politik som närmast ligger till vänster om demokraterna. Hans stöder så kallad Fair Tax, en progressiv konsumtionsskatt som skulle befria fattiga helt från skatt, vilket mer välbärgade amerikaner skulle betala för. Huckabee har därmed dragit ned brallorna på Obama och Clinton som inte är beredda att gå så långt. För det har han blivit hårt kritiserad av nyliberaler som The Club for Growth, (som han döpt om till The Club for Greed) och av det egna partiet ledarskap.
Den här osannolika, men fullt logiska, kombinationen av värdekonservatism och ekonomisk vänsterpolitik har gjort honom impopulär bland snart sagt alla som har någon form av makt eller inflytande, oavsett politisk orientering. Liksom i Sverige är skillnaderna mellan de flesta politiker små. Man har därför inte så mycket att säga utan koncentrerar sig mer på sin image. Huckabee gör tvärtom: Han säger vad han tycker och ofta på ett taffligt sätt. Inte sällan har han fel i sak men det verkar inte påverka hans popularitet. Han lockar som väntat många ur den kristna högern (som kanske inte är så höger när det kommer till kritan). Men han lockar även svarta väljare (och säkert andra minoriteter) i en omfattning andra republikaner inte kommer i närheten av.
Jag tror att förklaringen till Huckabees framgångar ligger i det enkla faktum att han är en politiker. Folk är trötta på snygga kostymer, inövade leenden och spökskrivna tal fulla av till intet förpliktigande floskler. När alla andra tiger av rädsla för att stöta bort väljare så lyssnar man naturligtvis på den ende som har något att säga.
Oavsett om Huckabee blir president eller inte så kommer han att förändra amerikansk politik till det bättre. När andra märker att idéer slår image och att man inte behöver en pr-stab för att nå ut så kommer det dyka upp fler riktiga politiker. Det ska bli intressant att se vart det leder.
Filed under: Politik, Samhälle | 8 Comments
Tags: amerikanska valet 2008, Fair Tax, Mike Huckabee
Tack för en bra genomgång. Honom skall jag inte rösta på – fast det gäller övriga kandidater också, vid närmare eftertanke.
Jag skulle inte heller rösta på honom. Hans kristna moral känns lite jobbig. Men jag gillar hans inställlning.
Inressant analys! Jag håller med dig i sak, men inte honom Internering på grund av sjukdom är ingen höjdare.
Han försvarar sig med att det var en bra idé utifrån vad man då, i början av 1990-talet, visste om sjukdomen. Men vad jag vet har HIV aldrig ansetts som ett lättsmittat virus så i så fall var han nog dåligt informerad.
Eftersom man visste att det var en sjukdom så var det en dålig ide´. Vad som föll honom i smaken i början av 90-talet var väl att man trodde att sjukdomen endast skulle drabba dem han ändå ville se internerade.
Jag tycker att karantän kan vara befogat när det gäller mer smittsamma sjukdomar. I fjol togs en amerikan i förvar efter att ha flygit ett par turer över Atlanten med multiresistent tuberkulos. Nyligen anlände en annan TB-smittad person till San Francisco. Nu försöker man spåra de som satt bredvid henne. Något måste man ju göra för att stoppa smittspridningen.
Karantän är helt OK, men internering är ett straff.
My bad. Hans ordval var ”isolera”. Med all sannolikhet menade han karantän, även om han kanske innerst inne hellre föredragit en internering. Synder ska ju bestraffas.