Problemet med Göran Rosenberg
I dagens DN ger sig Göran Rosenberg in i vad som ser ut som ett slags reträttposition i den uråldriga frågan om arv och miljö. Som gammal vänsterräv kan han knappast uppskatta den vetenskapliga forskning som visar på arvets oerhörda betydelse: Hur mycket du tjänar, hur social du är eller om du kommer att hamna i fängelse beror till stor del på ditt DNA – det visar bland annat omfattande tvilling- och adoptionsstudier.
Att det finns biologiska gränser för vad vi kan göra förnekar inte Rosenberg, men han tycks mena att detta faktum (eller tron på detta faktum?) kan leda till en männsiskosyn som hotar den västerländska civilisationens grundvalar. Varför det skulle vara så förklarar han inte utan citerar bara filosofen Emmanuel Levinas som tydligen ansåg detta. Personligen föredrar jag i så fall Dirty Harrys ”A man’s got to know his limitations”.
Ändå inser Rosenberg att kunskap om vår biologi innebär nya möjligheter:
Samtidigt som föreställningen om människans andliga frihet därmed försvagas, växer föreställningen om biologin som en väg till mänsklig förändring och utveckling.
Men vad är denna väg om inte ett sätt för oss att kringgå det hinder som det biologiska arvet utgör? Av någon anledning kan han inte ta till sig detta utan gör den märkliga tolkningen:
Nyss var människan fri att med hjälp av tanken och viljan utmana biologins villkor. Nu är hon fri att med hjälp av biologin utmana tankens och viljans villkor.
Det är onekligen en radikal förändring i synen på vad det innebär att vara människa.
Nej, vi har aldrig varit fria att utmana biologins villkor, men nu verkar det som att vi kan förändra en del av dessa villkor. Att ”med hjälp av biologin utmana tankens och viljans villkor” låter i mina öron helt obegripligt.
Och det är ur denna ovilja att förstå och acceptera som Rosenberg landar i sin reträttposition:
Vad jag ifrågasätter är biologins anspråk på att (bort)förklara människans frihet.
Varför har i så fall var fjärde fängelsekund ADHD? Varför har i så fall läkare och advokater högre intelligens än vaktmästare (ja, jag vet att det finns intelligenta vaktmästare). Att starkt ärftliga egenskaper leder till helt olika levnadsöden bekymrar inte Rosenberg. Hans argument bygger istället på att kritik av anti-depressiva mediciner och på att kulturella skillnader mellan olika samhällen ofta är stora utan att de biologiska skillnaderna mellan folken är det.
Att anti-depressiva mediciner inte fungerar på alla och att läkemedelsindustrin överdriver deras effekter är ett helt ologiskt argument. Arvets betydelse mäts med ärftlighetsstudier (duh?) och inte indirekt av olika mediciners effektivitet.
Att kulturella skillnader mellan samhällen inte skulle kunna ha en biologisk förklaring är bara ett fromt antagande. Se på USA till exempel. Ett land som tydligt skiljer sig ifrån Europeiska länder i vissa avseenden. Amerikaner väger mer, pratar mer, flyttar oftare, bryter mot lagen och tar mer droger än européer har mer ADHD. Allt detta har bevisligen kopplats till impulsivitet, ett mycket ärftligt personlighetsdrag som påverkas rätt lite av miljön. Skillnaden uppstod förmodligen genom att de som lämnade allt för det nya landet var lite mer impulsiva än de som stannade kvar. Det lär nog inte vara första gången i världshistorien som något liknande skett.
Att Rosenberg i det bevisläge som råder ändå envisas med sin förlegade ståndpunkt säger oss en hel del om hur ofri och bunden tanken kan vara.
Filed under: Kultur, Medicin, Politik, Samhälle, Vetenskap | 9 Comments
Tags: arv och miljö, Göran Rosenberg
Stopp och belägg? Finns belägg för att Kriminella har ADHD? Det kan inte bevisas och kommer aldrig att bevisas. Men det är klart med rätt forskare så går allt att bevisa genom riggade studier! ??Var det inte någon TV dokumentär här för leden som visade hur C. Gillberg gått tillväga i sin forskning, javisst ja den försvann ju??
Ja, det finns grundlig forskning om adhd hos interner. Läs på.
Och SVT-dokumentären var genomfalsk. Tio anmälningar till GRN.
Med rätt forskning som finner rätt diagnos (adhd) och som går läkemedelsindustrin till viljes är riggad. På min blogg kommer jag att skriva om denna sk. Läkemedels främjande forskning.
Kjell: Du blandar ihop två olika frågor. Att forskningen om ADHD är dikterad av lämedelsindustrin och att det finns ett samband med kriminalitet. Vad jag hävdar är att de som uppfyller kriterierna för ADHD eller gjorde det som barn är kraftigt överrepresenterade i fängelserna samt att det är starkt ärftligt. Det finns gott om belägg för dessa påståenden.
En helt annan fråga är hur forskningen ska bedrivas, om ADHD ens är en sjukdom, om man övermedicinerar och så vidare. Jag personligen anser inte att det är en sjukdom utan ett samhällsproblem. Mer om det här om du är intresserad:
http://paradigmo.wordpress.com/2006/05/28/liberalismen-var-tids-storsta-folksjukdom/
Eh… va??? Vem har påstått att adhd är en ”sjukdom”? Har aldrig nånsin hört detta förut. Det är ett syndrom. En kombination av symptom som man kliniskt funnit ofta uppträder tillsammans. Samhällsklimatet är sannerligen inte till hjälp för människor med detta syndrom, som f.ö. är oerhört mkt mer genomforskat genetiskt, numera, än vad många har förstått. Man har t o m funnit en kandidatgen beskriven på molekylär nivå.
Kjell: Läkemedelsindustrin riggar inte forskningen kring adhd. De starkaste forskarteamen är obundna, och stolta över det. T ex de världsledande brittiska adhd-forskarna, som dessutom är de mest restriktiva med medcinering. (Kan ju f.ö. tilläggas att Christopher Gillberg är en av dem, på ny professur i London.)
Pidde:
I mina öron låter syndrom som en cirkeldefinition – man har symptom på ett syndrom som består av symptomen. När en läkare iakttar symptom, ställer diagnos och ordinerar behandling så är jag benägen att kalla det för sjukdom eller sjukdomstillstånd. Jag vet inte riktigt vilken poäng du vill göra genom att kalla det för syndrom.
Grundfrågan är dock om ADHD är ett problem för läkarvetenskapen eller inte, och den undgår man inte med genom att kalla det för syndrom. Om forskarna var ärliga så skulle deras första prioritet vara att förklara varför ADHD ska anses vara ett medicinskt problem.
Men hallå kompis. Trodde du var död på svenska språket.
Hur mycket du tjänar, hur social du är och om du kommer att hamna i fängelse styrs också av vilket socialt ursprung du har, det visar blotta ögat. Det vill säga: att var nionde svart amerikan i åldern 20-34 sitter i fängelse beror inte på att svarta har andra biologiska egenskaper än vita utan att de har allmänt sämre levnadsvillkor. Det tror jag ju som huvudorsak. Varför skulle annars krimininaliten alltid vara kopplad mer till underklass än överklass? I underklassen samlas de dåliga generna? Nej, det tror jag inte på och ur den aspekten är jag traditionell vänster. Samtidigt kan man inte förneka biologiska aspekter bara för att man ”vill” vara vänster – ville att det vore på ett visst sätt. Så blåögd är inte ens jag, trots att mitt hjärta är rött.
Vad gäller ADHD verkar sårbarhetsteorin vara den enda rimliga. Det skulle förklara varför det är lättare att få ADHD om man växer upp under kaotiska/taskiga förhållanden.
Jag har försökt plåga mig igenom Eva Kärfves bok, ”Hjärnspöken – damp och hotet mot folkhälsan” men den var usel och hemsk. Hon förefaller inte riktigt klok. Citat:
”Varken Gillberg eller någon av hans tillskyndare ser något märkligt i detta: genom att acceptera att man är något sämre än andra (dysfunktion innebär detta!) får man också bättre självförtroende.”
För henne är det förnedrande att få en diagnos, då är det ju fel på en. ”Till priset av att ens sunda vätskor sätts i fråga kan en sådan reträtt från den existentiella ansvarsbördan verka lockande för vissa människor.” Hon menar att man automatiskt ses som en sämre människa om man får en diagnos som ADHD. Eftersom ”hjärnan är säte för personlighet och psyke”. Man får sin hjärna och därmed sitt människovärde ifrågasatt. Det ”utgör hinder för att vara en fullvärdig medlem i en mänsklig gemenskap…” Det förstår ju alla: ”Att beskrivas som en person som har ett allvarligt fel på hjärnan innebär kort och gott social död.”
Jag antar att hon vill kämpa mot vad hon betraktar som en närmast fascistisk människosyn: Du har fel på hjärnan men inte du! Resultatet blir i praktiken värre: Ingen får ha fel någonstans, alla ska vara klanderfria. Även den som plågas svårt ska veta att han är som alla andra, det är inte mer synd om honom inte. Man får ingenting gratis här i livet!
Trodde jag med – men icke.
Afro-amerikaner är en lite speciell grupp. De kan i och för sig ha en ärftlig belastning, det vet jag inget om. Men förmodligen är deras historia och självbild det grundläggande problemet. Svarta från Karibiska öarna som flyttar till USA brukar klara sig bättre än infödda svarta.
Annars samlas nog de ”dåliga” generna hos arbetarklassen. Det finns ju alltid miljöfaktorer, men ADHD och impulsivitet hör till de mer ärftliga egenskaperna. Liksom intelligens, även det har ett samband med inkomst och utbildningsnivå.
Jag tror att du blandar ihop orsak och verkan. Det ursprung man har är till största delen beroende av ens föräldrar – som man är släkt med. Man kan också lätt se arvets betydelse om man jämför personer med ADHD med deras syskon. Sådana studier visar att även om ursprunget är detsamma så gestaltar sig livet helt annorlunda om man har diagnosen eller inte.
”I underklassen samlas de dåliga generna? Nej, det tror jag inte på och ur den aspekten är jag traditionell vänster. Samtidigt kan man inte förneka biologiska aspekter bara för att man ‘vill’ vara vänster – ville att det vore på ett visst sätt. Så blåögd är inte ens jag, trots att mitt hjärta är rött.”
Fast om du accepterar att vi föds med olika förutsättningar (vilket det låter som i mina öron), var tror du då att de som har dåliga förutsättningar hamnar senare i livet? På högavlönade arbeten? Det är omöjligt för en person med 80 i IQ att bli arkitekt (En person med ADHD kan dock skaffa sig en hög utbildning, även om de sällan gör det).
Jag tror att det är ett grundläggande misstag att blanda ihop idealet om ett jämlikt samhälle med frågan om klasskillnader har genetiska orsaker. Jag ser jämlikhetsidealet som ett sätt att mildra de naturliga skillnader som annars skapar konflikter.