Så har till slut Annika Östberg Deasy fått sin önskan att bli överförd till ett svenskt fängelse. Hennes fall utgör en lustig (eller olustig) spegelbild av Dawit Isaaks och illustrerar åter den nationella identitetens betydelse.
Fast den här gången visar det inte bara hur stark nationell gemenskap kan vara utan även att den kan spåra ur. För hur ska man annars förklara engagemanget för en person som på goda grunder är dömd för både dråp och mord? Det faktum att hon ser svensk ut, bodde här sina första elva år och heter Annika verkar få folk att tro att hon automatiskt är oskyldig, att hon är ett offer för en elak pojkvän och sitt drogmissbruk.
Sanningen är att hon kunde lämna sin pojkvän om hon velat. Och det finns massvis av drogmissbrukare världen över, men mord och dråp är extremt ovanliga brott, även i USA. Så några förmildrande omständigheter finns knappast. Ändå agerar regeringen i ärendet, mest sannolikt eftersom man vet att det finns en stark opinion som ömmar för stackars Annika.
Jag tycker gott att hon kunde blivit kvar i Kalifornien. Hon riskerar varken att torteras eller avrättas så det finns inget egentligt skäl att hon ska komma hit. Visst är det synd om henne; hon har förstört sitt liv med sin brottslighet. Men det finns gott om helt oskyldiga människor som det är mer synd om. Det är därför helt förkastligt att skattepengar nu går till att hjälpa en grov våldsbrottsling att återvända till Sverige för att ganska snart släppas fri. De pengarna borde ha gått till brottsbekämpning istället.
Filed under: Alkohol och droger, Brott, Politik, Samhälle | 2 Comments
Tags: Annika Östberg Deasy
Håller med! Annbritt Grünewald engagemang för Annika Östberg är – väcker en obehaglig känsla! Varför??
Det är väl det perspektiv som folk i kriminalvården ofta har. Man spenderar hela dagarna med brottslingar men har förmodligen inte så mycket kontakt med brottsoffren. Fast sjukt är det hur man än vrider på det.